chellelicious

Ja, jag är lite dryg, men nu är jag där med mina funderingar och minnen igen. Blir det jobbigt att läsa så stäng ner bloggen, det är okey! Jag bara måste få ut det nånstans.
Sökte av nån anledning på Youtube och började lyssna på Lillemans Tonårstankar. Fan vilka minnen den väcker. Alla de kvällar som man låg och lyssnade på denna låten under täcket med tårar som rann. Man trodde att det skulle bli bättre, att allt skulle försvinna när man vaknade nästa morgon. Att allt hade varit en mardröm.

 Ja, uppväxten var fan inte lätt. Fy, som man saknade det man inte hade, trygghet. Visst hade man goda stunder med familjen ibland men tyvärr så är det inte det man minns starkast. Tyvärr är det det jävliga i ens uppväxt. Minnena faller på det jobbiga som man varit med om. Tänk så ofta man fick höra att man inte dög, man bestraffade oss med hot för att man inte insåg att det var er som det var fel på- inte oss.

Ja, det fanns en massa fel och brister i min familj. Men vilken familj är ofelbar? Det finns inte men när man är i skiten så tror man att man är ensam och man vill bara ha en utväg. Tänk bara alla saker vi varit med om, rättegången om LVU. Jag var tvungen att sitta med på den fast jag inte ville och när de ställde frågor till mig så lipade jag bara. Jag minns även många gånger då man skulle till sicialen och kräka av sig allt det jobbiga. Det brukade heta "Har helgen varit jobbig igen? Har det funnits alkohol med i bilden? Vad gjorde ni syskon när mamma och pappa bråkade? Bråkade ni barn också? Tog mamma några piller? Ja, så såg det ut. Vilka tonår säger jag bara. Orkar inte dra mer just ikväll men det finns mer i mitt medvetna.

Kan säga nu i efterhand att det är tack vare min barndom som man har haft sina konstigheter, och har fortfarande. Det är skrämmande vilka spår barndomen satt. Jag hade väldiga problem att träffa nya männiksor och ibland kommer det fram i mig i nutid. Osäkerheten levde jag länge med, att lita på andra människor- det fanns inte. Att gå ut och roa mig, det har jag aldrig blommat ut i, tråkigt tycker jag eftersom jag faktiskt ärligt talat är livrädd för att gå ut på klubbar, barer osv. Och detta veta alla som känner mig väl, ni har alla varit med om dumma bortförklaringar eller att jag sagt att jag inte känner för det. Synd man inte är som alla andra, men jag är iallafall jag, det är ju värt nåt har jag lärt mig.

Nåja, nu är det nya tag och jag är medveten om att jag duger, jag vet det äntligen nu! Bättre sent än aldrig.

Jag sökte en utväg så länge. Jag tror jag fann den. Den kallas livet- på riktigt. Minnena måste jag ta tag i. Annars går jag under. Kan man inte bara trycka på en knapp och radera? Nä, det är det som är livet.