Takin´ back my love
De är hjältar om nån. I deras låtar drömmer jag mig bort en stund och fantiserar ihop ett helt nytt liv. Kärlek. Besvarad från en prins. Eller nåt åt det hållet. Så som i film. Men just det, det är ju bara film. Verkligenheten ser inte ut så. Varför då? Jag hade känt mig mer som människa om jag fått leva som i film. Men som tur är kan inte verkligheten ta mina tankar ifrån mig. De får jag behålla för mig själv.
Och vilka tankar som finns i mitt huvud. Alla är inte bra, vissa är förbjudna och vissa glädjer mig så otroligt. Men så vips, är verkligheten ifatt mig igen. Det är konstigt, att jag vill in i en annan form av verklighet. Hur jag än försöker vara realistisk så är fantasin bakom hörnet och idéer om ett helt annat liv öppnar sin dörr åt mig. Inte för att mitt liv är trist. Det tycker jag inte. Jag har mycket som jag är nöjd över.
Och jag har massor av härliga minnen. Mest av allt så är jag nöjd med den Michelle som jag skapat. Min personlighet. Klart jag har skönhetsfläckar. Det har alla. På nåt sätt får jag nog tacka mina hemska händelser i mitt liv. De såg till att jag blev formad till den jag är. Dock även kroppsligt tyvärr men fläckarna sätter sig alltid nånstans där man inte vill. Men att jag är en öppen och god människa gör mig glad. Av allt det jag har fått erfara så har det mesta varit riktigt tråkiga saker. Jag fick växa upp alldeles för fort, jag hade ingen riktig mamma på ett par år och sen har det varit lite fram och tillbaka med det, jag fick aldrig min riktiga tonårsperiod och jag fick aldrig lov att vara den oansvariga. Det jag mest skulle vilja ha tillbaka är den mamman jag kände när hon var frisk. Innan jag var tio år. Men sen blev hon nån annan. En vuxen i mitt liv. Ingen mamma utan nån mer kamratlig familjemedlem. Jag växte upp själv. Dock är jag glad över att vi hade mens och sex-snacket innan hon hann bli sjuk. Det gjorde mycket för mig.
Så jag är en formning av allt som jag har varit med om. Nån liten bit från alla händelser, ringa ambulans när man tio och försöka hålla kvar mamma i livet medans hjälp är på väg. Att se sin mamma vara nån väldigt läskig person som inte är mamma. Nån bit från de glädjande stunder vi också har haft. Oron, panikångesten, vuxenrollen. Allt kom för tidigt. Jag hade velat få vara barn. Det är en stor saknad. Men jag hade ett stort stöd. Mina vänner som var mina riktiga vänner under alla dessa år. Sara, Annie, Emma, Sandra, Ylva, Ricke, Anders. <3
Usch nä, nu får det vara bra för ikväll med allt detta ledsamma tjafs. Tur man har nånstans att skriva av sig när ens hjärna inte kan slå ut minnesbilder från ens liv som gör att man bara vill skrika.
Sov gott, det ska jag göra!
gumman min...gripande inlägg verkligen..men det e så, vi är dem vi e pga av vår uppväxt. man blir formad, det blir du fortfarande..denna drömbild, varför inte försöka göra den till verklighet?det behöver inte bara vara drömmar. visst de e som i en film men det måste finnas delar av detta som gåratt göra till verklighet tycker jag, try it!Följ ditt hjärta, det är trots allt det som känner dig bäst.(L)
Vännen min, du har blivit en alldeles underbar människa och det vet jag mycket väl trots att vi aldrig umgås så speciellt mycke.
Kärlek är inte som på film, jag har försökt intala mig det länge men det funkade inte. Kärlek är inte heller enkelt, det har jag insett att jag är glad för också. Jag vill inte ha alltid som på räls, vill ha något att kämpa för men lite tacksamhet och lite uppmuntran mitt i det behövs utav den man håller kär. Jag håller med Annie, det är ditt hjärta som känner dig bäst. Och ta vara på allt som gör dig lycklig, du lever bara en gång. Ta hand om dig!
Jag riskerar att låta lite tjatig, men, det går verkligen att må bättre och att gå vidare, bort från besvikelser och bort från sånt man önskar att det inte hade hänt. Det sak som är mest lyckosam för att hjälpa och stärka, det är kognitiv beteendeterapi, KBT. Man ska leta tills man hittar en terapeut som man känner sig nöjd med, och inte bara testa första bästa och sedan lägga av för att det inte funkar. I ett sådant forum arbetar man med sina tankar och de känslor de väcker, och man skiter i att sitta och gräva i massa skit som bara är jobbigt, i stället får man öva sig i och sedan lära sig hur man i stället kan tänka för att det inte ska bli nåt negativt. Efter ett tag tänker man inte negativt, utan är på ett nytt spår. Ett spår där man mår så bra!
Sen kan det vara så att du är i ett intensivt skede av din utveckling. Ett skede där du inte vill vara nåns morsa (och de inkluderar min underbara kusin), utan bara vara den som är viktigast. Viktigast för att du är mitt i livet, utbildning, vägval, framtid och självkännedom. Sånt här löser sig.
Ett bra knep jag har lärt mig, det är att välja mellan saker. Säg att du har ett val: typ ska jag sluta plugga och börja jobba, eller ska jag plugga klart. Så testar man att bara bestämma sig. Och om man då tänker att, va fan, jag testar det andra också. Då har man kanske inte valt rätt första gången :)
Åh gumman nin, jag kände varenda känsla i kroppen när jag läste inlägget. Du är en underbar tös, du har blivit starkare och jag är stolt över dig. I love you girl. <3
Ja visst kan man äta god mat även när man tränar.
Vad roligt att höra att du blir inspirerad eftersom det är de som är meningen med min blogg=)
Ja jag känner mig rätt unik eftersom jag inte har sett många killar som bloggar.
Ha de fint !
Michelle, som redan i tidigare kommentarer påpekats så var det ett väldigt gripande inlägg!
Jag kan inte annat än instämma både när det gäller att du är en helt fantastisk, super-underbar person, och att vår uppväxt formar oss mer än vad vi kanske är medvetna om.
Jag fick själv Nickelbacks "Dark Horse" i julklapp och jag lyssnar på det nästan dagligen. Blir så himla peppad av deras musik.
Att drömma sig bort då och då tror jag bara är hälsosamt ;-)
Som du vet så känner jag till en del av sakerna som hänt under din uppväxt och med facit i hand måste jag säga att jag beundrar både dig och Nadine i alldra högsta grad som är så sjukt starka båda två och har blivit så underbara individer båda två.
Det är i sanningens ord lite tråkigt att inte vara en del av er längre. Men även det är en del av livets slingriga väg, tine sant, spännande o se vad för skit som kommer hända :) BAMSEKRAMEN till dig /Johan
Jag sitter här på golvet mitt nya londonrum och läser vad du skriver. Du har mycket med dig - men du har också mycket framför dig. Kom ihåg det, det kommer jämna ut sig, jag lovar...
