chellelicious

Blåsigt på många sätt just nu. Det började igår, egentligen utlöstes det av att anders var på "störigt humör" innan vi skulle lägga oss. Han petade och kittlade mig o slutade inte när jag tyckte att det var dags. Såklart blev jag irriterad och lite putt men konstigt?! Sen säger vi ingenting till varandra och han börjar knappa på telefonen och efter två minuter får jag ett sms. Men jag vill bara få somna och är rädd för vad där står så jag ligger stilla och låtsas sova. Samtidigt vill jag veta vad som står i smset men tänker att det tar jag imorgon. Men inte bara jag har sovit dåligt, jag har ju hört och känt hur han har vridigt sig i sängen och vilken andning han har haft.
Imorse blev jag tvungen att läsa smset. Det gjorde ont. Jag fick ont i magen. Men jag hörde av mig till honom och han var väl inte jättevillig att försöka lösa det som han uttryckt är fel så vad gör man då? Ger man bara upp? Jag är så trött på att vi inte har nån tid till oss själva. Vi löser alla andras problem men sätter inte oss först. Jag skulle vilja skrika så att jag får ut ilskan jag känner. men samtidigt hade det varit så skönt att få gråta. Att anders tog mig i famnen och kramade mig och sa att vi ska lösa det. En sak är säker, ska något förändras så måste vi både vilja det ihop och också se till att vi anstränger oss så det händer nåt. Vill att det ska bli bra igen. Det är inte dags att ge upp, vi ska klara det här. Vi ska hitta tillbaka till en vardag som vi vill ha. Men arbetet måste komma från oss båda.